hannahochgibson

Du är det finaste jag vet, tänk vad ödet kan göra <3

Jag har ändrat våra morgonrutiner. Istället för att gå två gånger innan jag åker till jobbet så går vi runt Rhododendrondalen (svårt namn) efter att båda ätit frukost. Där får han springa lös och leka lite, och jag lägger ett eller två godis spår! Funkar kanon bra måste jag säga :).

Efter dagens morgontur så mötte vi grannens Irländksa setter, en gammal tant på hela elva år! Deras tik är ett prakt exemplar! Det är precis så jag vill att Gibson ska bli, dom har henne nämligen aldrig kopplad, och hon har inte stuckit på 9 år! Va, är inte det varje hundägares dröm :)? Iallafall, Gibson blev ju överlycklig över att faktiskt få komma fram och hälsa, något tiken också tyckte. Sen blev Gibson lite för grabbig och skulle visa upp hur stark han är och hur högt han kan hoppa (typ :P) och då sa den gamla tanten ifrån och sen var det bra med det. Gibson var inte lika på men man inser verkligen att det här är ingen vuxen hund. Summa sumarum; ett riktigt bra möte och en riktigt bra förebild :).

Åh! Jag kom på, vi har bytt sele också. av Mårten fick jag en sele som gör det lättare att hantera honom (man knapper på kopplet framme vid bogen) men efter två veckor och MÅNGA kontaktövningar så ville jag testa hur han är om man har en traditionell sele, och det går kanon! Visst, katter och harar gör honom ofantligt stark, men herre jesus vilken hund jag har! Han är så himla duktig.

Vidare till dagens lilla "missöde", jag tyckte att vilken förträfflig dag för att springa lite. Sagt och gjort, på med selen och löparskorna (selen till G och skorna till mig) och ut mot Ryds ängar. Jag släpper honom och lunkar vidare, efter ett tag så kommer jag på "vart fan är hunden", ropar, ingen hund, ropar och joggar tillbaka, fortfarande ingen hund... Paniken börjar krypa på, ropar igen, joggar tillbaka lite till. Kisar och försöker se om jag ser en liten vit svanstipp någonstans. Nepp, ingen hund i sikte. Ropar lite högre och joggar tillbaka, och där! Med hela ansiktet fullt med tuggat dregel och tungan längs med ryggen kommer han lunkande, helt slut! Han har väl antagligen jagat en hare eller något, för när jag satte mig på huk kom och fram och la sig platt på backen. Lilla hjärtat, så resten av vägen gick vi i maklig takt. Nu har han sovit sen vi kom hem!

Och imorgon åker jag och Viktor till Stockholm, så ihelgen ska mamma och pappa vara hundvakter. Känns jättekonstigt, förstår verkligen alla nyblivna föräldrar som inte vill åka ifrån sitt barn. Det vill inte jag heller! Men det ska gå bra :). Kan kanske vara skönt med en sovmorgon också ;)...

Hörs :)!

Här var det inte mycket aktivitet inte! Har haft fullt upp med att jobba och, såklart, uppfostra vilddjuret :).

Gibson är en helt fantastiskt snäll hund! Han är lättlärd, lyhörd och lekfull. Precis som en tvååring ska vara :). Det som gör honom jobbig är att han aldrig har fått gränser, någonsin. Han vet inte när nog är nog, han fattar inte att kamp med hand gör fruktansvärt ont. Han har inte förstått att på promenad så GÅR man, man hoppar och studsar inte mot matte. Eller, det är klart man ska göra, men på mina villkor, och det är inte alltid populärt kan jag tala om.  Mitt lilla hjärta är även en otroligt kampglad hund, något som jag tycker faller Boxern naturligt, men det uppskattas inte alltid. Framförallt inte eftersom han inte vet vart gränserna är, eller förstår dem när man säger att, nu räcker det utan tror att allt är lek, hela tiden. Och en kampglad boxer (som är en hoppig och studsig ras) är inte att föredra när man går på den smala trottoaren bredvid 70-vägen påväg hem.
Men jag säger inte att han är sådan här hela tiden! Oftast morgnar när han är nyvaken och leksugen, efter att ha varit i rastgården och busat med andra hundar så han är taggad till tusen, eller när promenaden blir för lång och tråkig. Då vill Gibson göra något annat :).

Utöver hans, från min sida, ofrivilliga lekar under promenaderna är han en guldgosse! Han drar inte i kopplet (om du inte åkt bil, då blir det lite för mycket), han hoppar inte mot människor, joggare, cykliste längre. Hundar är en annan grej, men även där har han lugnat ner sig avsevärt! Hans "utfall" händer nu på var tionde hund ungefär, och jag tycker mig se ett mönster i stora, ljusa hundar. Han kan till o med strunta i andra hundar nu, speciellt om matte har pinnar eller godis i handen ;)....
Det finns dock en sak som oroar mig, barn. Eftersom barn inte vet hur man beter sig, och tyvärr sällan deras föräldrar heller så springer dem mot Gibson och vill klappa. Något varken jag eller Gibson uppskattar! Eller Gibson... jag tror att han inte fattar vad dem är för något! I storleken av en hund, på två ben som springer mot honom! Jag skulle nog också bli rädd...

Hmm... övrigt då. Vi går tre-fyra gånger om dagen i ca 40 minuter varje gång. Förutom torsdagar och helger, då blir det långisar där vi antingen går till rasthagen eller Ryds Ängar så han får springa och busa :).
Jag hoppas komma in på en kurs till våren, så han får lite stimulans! det behöver han, hjärngympa. Har prövat lite godisspår här hemma och dem tar han med detsamma! Så det är något jag vill ägna mig åt, hoppas på att vilddjuret samtycker ;)...

Nu börjar det bli lite väl långt. Men lovar att uppdatera mer frekvent i framtiden!

Hörs :)!